Igår fick jag migrän, för tredje gången i mitt liv. Jag har aldrig, på riktigt, aldrig haft så ont. Jag grät konstant i flera timmar och ringde alla mina vänner. Jag var ensam hemma och när jag mår dåligt så måste jag ha uppmärksamhet och jag måste ha någon som tar hand om mig, jag känner mig så jävla hjälplös annars. Jag grät när den vänliga damen på sjukhuset tröstade mig och sa att hon också drabbas av fruktansvärd migrän ibland, hon hade en sån riktigt mysig och värmande röst ni vet.. Efter hennes råd och tröstande ringde jag direkt till Alexander och grät. Efter det ringde jag pappa igen. Och igen, och igen. Sedan ringde jag Damir, Felicia, Sara Svennis, Sara Karlsson, Pernilla, Elin, Jaana, mamma, Linnis, Ella och Fredrika. Jag grät ännu mer när någon av dem inte svarade för då trodde jag att jag var lämnad ensam kvar på jorden. Jag och migränen.. Min vän Sara Svennis är lika rädd som min andra vän Terese Thörn för spyr och folk som kräks, de är livrädda, på riktigt. Men iallafall, jag ringde Sara (och var nästan säker på att hon inte skulle göra det, och jag förstår henne för med den fobin så närmar hon sig inte någon som har spytt de närmsta dygnen typ) men som den livräddaren hon är åkte hon från sin pojkvän och åkte och köpte migräntabletter åt mig trots att jag hade spytt som en kalv. Och min andra vän Sara som också lider av migrän tyckte så synd om mig och gav mig tips för att smärtan skulle lätta. Felicia kom hit med drickyoghurt och choklad också, hur fint? Alltså jag blir rörd när jag skriver detta. Mina vänner är bäst. Fina underbara vänner. Vet ni, jag önskar inte ens att min värsta fiende fick genomlida den smärtan jag kände igår. Eller kanske. Jo, jag vet en som gärna kan drabbas av lite migrän. Jag vet nog fler förresten, som den Blair Waldorf jag är, heheh..

Här får ni en alldeles egengjord kärleksförklaring (gjort nyss i paint, jag la inte sådär jättemycket tid på den får jag väl erkänna men jag håller på att kissa på mig så jag var tvungen att skynda mig)