Vill ni veta en sak? Jag har sjuk separationsångest. Jag kan inte slänga något. Mina trasiga strumpor slänger jag i tvätten hela tiden tills mamma slänger dem istället. En gång när jag såg mina strumpor i soptunnan så tog jag upp dom. På sant. Och när vi sålde mammas bil så var jag tvungen att pussa den hejdå. Lilla bil. Grejen är att jag ogillade bilen men jag har så svårt för att säga det till någon för då tycker jag synd om den, förstår ni? ni tycker nog jag är dum i huvudet, det är okej liksom, jag tycker också jag är dum i huvudet. Måste jobba på det här. Nu tycker jag att jag är barnslig som har så svårt för att göra mig av med grejer men när jag väl försöker säga till mig själv att vi måste sälja biljäveln så blir jag ledsen. Jag gråter ju inte såklart, men ni förstår. Jag saknar redan min lilla v50. Lilla plutt.

Nä men så atteee, hejdå då!