Ibland undrar jag vad som är grejen med människor alltså. Vi är sånna konstiga jävla varelser, tror vi är bäst typ. Vi drar fördel av precis allt och vi gör vårt yttersta för att lyckas bli något. Problemet är att vi aldrig lyckas med något speciellt. Vi jobbar på ica, köper en halvsunkig lägenhet i... Storebro tillexempel (ja, jag bor här, men tro mig när jag säger att jag inte ska dö här), ligger lite med en snubbe och kläcker ett par ungar. Efter det frågar vi oss "vad är meningen med livet?", ja intefan är det dethär som är meningen med livet iallafall. Man kan ju inte få allt serverat likt någon jävla roomservice på hotell. Man måste ju kämpa lite vafan, det ska kännas att man lever.

Nöjer man sig däremot med att inte ha några drömmar, visioner eller tankar om att vidareutveckla sin nuvarande livssituation är man körd. Man har rätt att fråga sig vad som är meningen med livet när man har testat att leva lite, men det är strikt förbjudet att ens fundera på meningen med livet när man inte ens har ett liv. Visst har man ett liv, man är ju inte död direkt, men ett liv värt att kalla livet. Som i uttrycket "det här är livet" alltså. I städer, eller ah, samhällen som Vimmerby, Hultsfred, Målilla, Storebro och typ Frödingen är det skitsvårt att skaffa sig i ett liv. Det är iallafall vad jag tror. Och tur är väl det, annars hade jag säkert nöjt mig att bo här. Och nöjd är jag fan inte.