Jag ångrar inte så mycket faktiskt, kanske mest för att jag förtränger saker jag inte gillar att tänka på. Men en sak jag ångrar är att jag tackade nej när Marit Bergman frågade om jag ville följa med henne upp på scenen under en spelning på Hawaii på Hultsfred typ år 2oo5 eller något. För att göra en lång historia kort så kände jag henne sedan tidigare, men jag sa nej på grund av scenskräck, antar jag? eller nä, det var nog på grund av att det fanns en jävla brud där som hette Vendela (seriöst, hatar henne än idag) som gick att likna med en finne i röven på en cykelsemester på Gotland, no kidding. Radiotöntar och popfreaks känner igen denhär låten;

skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar den kvinnan alltså, jesus christ.