Idag pratade jag och en vän om något vi först tänkte kalla kärlek. Sedan insåg vi att vänskap var rätt ord, och tillsist insåg vi att det kanske bara handlade om bekräftelse. Förvirrade var vi iallafall. Hur vågar man lita på någon annan när man inte kan lita på sig själv? Folk säger ju att man inte kan älska någon annan om man inte älskar sig själv, borde inte detsamma gälla tillit då? Om man inte vet vart man själv står här i livet så vet man nog ännu mindre vart man har någon annan. Ändå kämpar vi mest för att få någon annan att känna tillit, och tvärt om. Minst kämpar vi för att hitta stadga utan någon annans hjälp i våra egna liv. Som om vi har blivit handlingsförlamade och inte kommer någon stans utan hjälp. Som gestaltterapi. Utan dig så är jag inte fulländad som människa. Är det så det är? Att man finner sig själv när man har funnit någon annan? Det låter mer logiskt om man finner någon annan först när man har funnit sig själv. Logiken har ju dock aldrig haft någon större inverkan på mig, och jag litar därför på min egen upplevelse. Jag håller på att finna mig själv, och detta efter att jag funnit någon annan. Denna, någon annan, som jag faktiskt väljer att kalla personen i fråga har blivit ett bevis på att man kan hitta tillbaks till sig själv med hjälp av någon annan. Det går sakta, och jag har varit med om endel bakslag. Men ett steg fram, två steg bak. Tillslut lyckas även jag.